Nu kommer ännu ett av de inlägg där jag diskuterar saker med mig själv igentligen.. Kanske det kan roa er också - hoppas det i alla fall.

Jag vill börja med att säga att jag inte alls ångrar någon av mina operationer eftersom dem har ju gjort allt bra tillslut. Och jag skriver inte heller det här för att folk ska tycka synd om mig, det har jag nog av, jag vill bara berätta min synvinkel ifall det kanske finns någon som ska göra samma som jag.

Som jag har berättat för er i tidigare inlägg (Här och Här) så har jag hela min uppväxt vara till och från sjukhuset eftersom jag är född med en annorlunda diagnos som en varje tretionede år föds med, en slumpmässig sak som inträffar. Min "sjukdom" (really hate that word) kallas con genital fibula aplasi och det betyder avsaknad av högra vadbenet. Det är just vad det är. Detta gör att hela mitt högra ben är förminskat och växer inte som det ska. Därför har jag fått göra förlängningar och diverse andra operationer för att fixa till, stabilisera och förlänga skelletet och benet. Jag har gjort 4 stycken förlängningar (den senaste väldigt nyligt) och oräkbart många operationer.

Eftersom jag har varit med om operationer så länge jag kan minnas så kan jag inte riktigt tänka mig ett liv utan dem heller. Alla säger hela tiden "åh vad du är duktig som orkar" och det är väldigt snällt av dem men jag har inte heller riktigt något val? Skulle jag inte göra operationerna skulle mitt ben inte blir bättre utan bara sämre. Det är ju bättre att jag gjort bort alla operationer nu när jag har varit "liten" och hade bättre läkkött.

Och visst, jag ska inte komma här som ett saint och säga att det inte var någon big deal och att det aldrig gjorde riktigt ont. För det har det alltid gjort. Ibland hade jag sån smärta att jag inte kunde sova, äta eller dricka för jag hade så ont att jag bara låg i min säng och grät. Det är något som inte ett barn ska behöva gå igenom men tyvärr så är inte jag det enda barnet som gör sånt här. Och mitt hjärta går ut till alla dem små som har så ont just nu..

Men tillbaka till det jag ville skriva om. När man är halft om halft uppvuxen på sjukhus så finns det några konsekvenser som håller sig fast även långt efter varje operation. Det här är ju bara just mina personliga konsekvenser och det skiljer sig såklart från människa till människa.

• Eftersom man är så många månger in på sjukhus så har jag missat otroligt mycket av de "roliga" spännande sakerna som man ibland gör i skolorna. (tänker inte gå in på små detaljer men det kan vara allt från en utflyckt till att spela in en skiva)
• Jag vaknar alltid många gånger på natten, varje gång jag ska vända mig för att vara exakt. Eftersom jag är så van att jag inte kan vända mig utan att ta tag i ställningen/gipset/spikarna i betet för att kunna vända mig.
• Jag är väldigt nålrädd. Och visst det kan man vara även om man aldrig har opererat sig men eftersom jag har varit så mycket på sjukhus så har den här rädslan vuxit eftersom jag vet att jag är svår stucken och att dem alltid måste sticka så många gångern för att kunna sätta ett IV till exempel.
• Jag har lärt mig att bli väldigt "tålig", att kunna tåla mer saker. Det är förvisso en bra sak. :)
• Jag ser livet från en annat perspektiv och jag uppskattar livet och de positiva sakerna. Vilket jag är väldigt glad att jag har som en "konsekvens" från operationerna.
• Jag vet att det är möjligt att klara allt om man bara vill göra det.