~Thomas Jefferson

Arkivbild

"På språkdelen behöver man gud och till mattedelen behöver man vara snabbtänkt. Om man vet att man kommer att misslyckas, skapa en stor scen på slutet så de andra får mer tid! ;) "

Herregud, ska jag bli orolig eller skräckslagen över det här provet?!

Var ju ner till uppsala förra torsdagen och det har varit lite av anledningen till att det inte har blivit någon uppdatering.. Jag visste som inte riktigt vad jag ska skriva här på bloggen.. Mina känslor och tankar blev lite knasiga när vi var där för det blrjade som en helt vanlig dag till läkaren taxi till flygplatsen, flyg till arlanda, taxi till akademiska, röntgen och sen träffa läkaren. På läkarbesöket sa han att det såg bra ut och att jag skulle låta bli att hoppa fallskärm, spela innebandy och åka slalom den här vintern men att nästa år är det bara att köra på fullt ut och att jag då var färdig där nere och att det inte behövdes boka något fler återbesök

Inget mer återbesök. Det har fortfarande inte gått in. I alla år jag har levt så har det alltid varit en operation och sen träna upp benet för att sen göra en operation till och förlora alla dessa muskler. Men den meningen betyder alltså att alla muskler jag nu tränar upp kommer att få finnas kvar. Jag kommer inte att behöva göra någon fler operation (förutom en höftoperation när jag blir 20/30/60 år men det räknas inte). Jag fick så otroligt blandade känslor just då. Jag blev så glad att jag skulle ha kunnat ställt mig och dansa men sen insåg jag att alla dessa underbara människor som har tagit hand om mig på avdelningen, mottagningen och lekterapin kommer jag inte att träffa igen.. och det värsta var att jag inte kunde känna mig så jättesorgsen över det heller eftersom jag var så glad över att slippa smärtan med en opertion och då fick jag dåligt samvete över att jag inte var ledsen. Men även om jag inte kan vara ledsen så kommer jag att sakna alla dem människorna.

Det var med väldigt blandade känslor och tårar i ögonen som jag satte mig i taxin den dagen och kollade tillbaka på ingången till akademiska barnsjukhuset. Den ingången jag har åkt igenom så många gånger, i så många olika skickt och som jag nu aldrig skulle åka igenom igen.

Ett stort hjärtligt tack till all personal som finns på den avdelning där jag alltid har varit, min läkare som jag har haft i 15 år och som har skruvat ihop mitt ben så många gånger och till personalen på lekterapin i Uppsala som alltid lyckades skapa ett leende i ansiktet på mig och de andra barnen trots att man hade ont.