Nu kommer ännu ett av de inlägg där jag diskuterar saker med mig själv igentligen.. Kanske det kan roa er också - hoppas det i alla fall.

Jag vill börja med att säga att jag inte alls ångrar någon av mina operationer eftersom dem har ju gjort allt bra tillslut. Och jag skriver inte heller det här för att folk ska tycka synd om mig, det har jag nog av, jag vill bara berätta min synvinkel ifall det kanske finns någon som ska göra samma som jag.

Som jag har berättat för er i tidigare inlägg (Här och Här) så har jag hela min uppväxt vara till och från sjukhuset eftersom jag är född med en annorlunda diagnos som en varje tretionede år föds med, en slumpmässig sak som inträffar. Min "sjukdom" (really hate that word) kallas con genital fibula aplasi och det betyder avsaknad av högra vadbenet. Det är just vad det är. Detta gör att hela mitt högra ben är förminskat och växer inte som det ska. Därför har jag fått göra förlängningar och diverse andra operationer för att fixa till, stabilisera och förlänga skelletet och benet. Jag har gjort 4 stycken förlängningar (den senaste väldigt nyligt) och oräkbart många operationer.

Eftersom jag har varit med om operationer så länge jag kan minnas så kan jag inte riktigt tänka mig ett liv utan dem heller. Alla säger hela tiden "åh vad du är duktig som orkar" och det är väldigt snällt av dem men jag har inte heller riktigt något val? Skulle jag inte göra operationerna skulle mitt ben inte blir bättre utan bara sämre. Det är ju bättre att jag gjort bort alla operationer nu när jag har varit "liten" och hade bättre läkkött.

Och visst, jag ska inte komma här som ett saint och säga att det inte var någon big deal och att det aldrig gjorde riktigt ont. För det har det alltid gjort. Ibland hade jag sån smärta att jag inte kunde sova, äta eller dricka för jag hade så ont att jag bara låg i min säng och grät. Det är något som inte ett barn ska behöva gå igenom men tyvärr så är inte jag det enda barnet som gör sånt här. Och mitt hjärta går ut till alla dem små som har så ont just nu..

Men tillbaka till det jag ville skriva om. När man är halft om halft uppvuxen på sjukhus så finns det några konsekvenser som håller sig fast även långt efter varje operation. Det här är ju bara just mina personliga konsekvenser och det skiljer sig såklart från människa till människa.

• Eftersom man är så många månger in på sjukhus så har jag missat otroligt mycket av de "roliga" spännande sakerna som man ibland gör i skolorna. (tänker inte gå in på små detaljer men det kan vara allt från en utflyckt till att spela in en skiva)
• Jag vaknar alltid många gånger på natten, varje gång jag ska vända mig för att vara exakt. Eftersom jag är så van att jag inte kan vända mig utan att ta tag i ställningen/gipset/spikarna i betet för att kunna vända mig.
• Jag är väldigt nålrädd. Och visst det kan man vara även om man aldrig har opererat sig men eftersom jag har varit så mycket på sjukhus så har den här rädslan vuxit eftersom jag vet att jag är svår stucken och att dem alltid måste sticka så många gångern för att kunna sätta ett IV till exempel.
• Jag har lärt mig att bli väldigt "tålig", att kunna tåla mer saker. Det är förvisso en bra sak. :)
• Jag ser livet från en annat perspektiv och jag uppskattar livet och de positiva sakerna. Vilket jag är väldigt glad att jag har som en "konsekvens" från operationerna.
• Jag vet att det är möjligt att klara allt om man bara vill göra det.

~Thomas Jefferson

Arkivbild

"På språkdelen behöver man gud och till mattedelen behöver man vara snabbtänkt. Om man vet att man kommer att misslyckas, skapa en stor scen på slutet så de andra får mer tid! ;) "

Herregud, ska jag bli orolig eller skräckslagen över det här provet?!

Var ju ner till uppsala förra torsdagen och det har varit lite av anledningen till att det inte har blivit någon uppdatering.. Jag visste som inte riktigt vad jag ska skriva här på bloggen.. Mina känslor och tankar blev lite knasiga när vi var där för det blrjade som en helt vanlig dag till läkaren taxi till flygplatsen, flyg till arlanda, taxi till akademiska, röntgen och sen träffa läkaren. På läkarbesöket sa han att det såg bra ut och att jag skulle låta bli att hoppa fallskärm, spela innebandy och åka slalom den här vintern men att nästa år är det bara att köra på fullt ut och att jag då var färdig där nere och att det inte behövdes boka något fler återbesök

Inget mer återbesök. Det har fortfarande inte gått in. I alla år jag har levt så har det alltid varit en operation och sen träna upp benet för att sen göra en operation till och förlora alla dessa muskler. Men den meningen betyder alltså att alla muskler jag nu tränar upp kommer att få finnas kvar. Jag kommer inte att behöva göra någon fler operation (förutom en höftoperation när jag blir 20/30/60 år men det räknas inte). Jag fick så otroligt blandade känslor just då. Jag blev så glad att jag skulle ha kunnat ställt mig och dansa men sen insåg jag att alla dessa underbara människor som har tagit hand om mig på avdelningen, mottagningen och lekterapin kommer jag inte att träffa igen.. och det värsta var att jag inte kunde känna mig så jättesorgsen över det heller eftersom jag var så glad över att slippa smärtan med en opertion och då fick jag dåligt samvete över att jag inte var ledsen. Men även om jag inte kan vara ledsen så kommer jag att sakna alla dem människorna.

Det var med väldigt blandade känslor och tårar i ögonen som jag satte mig i taxin den dagen och kollade tillbaka på ingången till akademiska barnsjukhuset. Den ingången jag har åkt igenom så många gånger, i så många olika skickt och som jag nu aldrig skulle åka igenom igen.

Ett stort hjärtligt tack till all personal som finns på den avdelning där jag alltid har varit, min läkare som jag har haft i 15 år och som har skruvat ihop mitt ben så många gånger och till personalen på lekterapin i Uppsala som alltid lyckades skapa ett leende i ansiktet på mig och de andra barnen trots att man hade ont.   

Nu är samhällsprovet bortgjort och det kändes som att det gick bra, vilket är väldigt farligt eftersom det är oftast då det går jättedåligt men man får hoppas!  Nu blir det att åka hem och plugga till alla andra saker.. We can never catch a break..

Random Tumblr bild får avsluta inlägget för att göra allt roligare:

Kommer ni ihåg projektet jag pratade om för någon dag sedan? Det jag har hållit på med är en helt ny fotoblogg! Där jag kommer att lägga upp olika bilder som jag tar. Jag hoppas att ni kolla in på den genom att klicka hääär eller på bilden!

Ni får gärna lämna en kommentar där och säga vad ni tycker om bilderna :)

Samhällsplugg just nu. Försökte göra det mysigare genom att tända lite ljus i rummet, det fungerade lite - det blev lite lättare att sitta och trycka in fakta i hjärnan ;)

Väldigt läsvärd, jag tycker ni ska läsa den här och tänka över det här med vad livet verkligen innebär.

Kalle är den typen du älskar att hata.Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.När någon frågade honom hur han mådde svarade han :
"om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör.

Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom ; "Hur lyckas du?"

Kalle svarade ; "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv;
Du har två val idag.Du kan välja att vara på gott humör eller du
kan välja att vara på dåligt humör.Jag väljer att vara på gott humör."

Varje gång det sker något dåligt,kan jag välja att vara ett offer eller att dra lärdom av det.Jag väljer att dra lärdom av det.

Varje gång någon kommer och klagar hos mig,kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.Jag väljer de positiva sidorna i livet.

"Säkert,men det är inte fullt så enkelt"protesterade jag.
"Det är det",svarade Kalle.

Livet handlar om val
När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val.
Du väljer hur du vill reagera på situationen.
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget.
Vi tappade kontakten,men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde
ett val i förhållande till livet,istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig
olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.
Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven,blev
Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.

Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan.
Då jag frågade honom hur han mådde,svarade han;
"Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar.Vill du se ärren?".

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren,men frågade honom om
vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter",svarade
Kalle."Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val.
Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö.
Jag valde att leva".

"Var du inte rädd?.Blev du inte medvetslös?" frågade jag.

Kalle fortsatte : "Ambulanspersonalen var fantastisk.
De sa hela tiden att allt kommer att gå bra.
Men då de rullar in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten,blev jag vettskrämd.
I deras ögon stod skrivet : " Han är döende".
Jag visste att jag måste göra något.

"Vad gjorde du då?",frågade jag

"Nå,det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig",sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något. "Ja",svarade jag.
Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.

Jag tog ett djupt andetag och ropade "Tyngdkraften".
Genom deras skratt sa jag till dem:"jag väljer att leva.
Operera mig som om jag var levande , inte död".

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet,men också på grund av sin fantastiska inställning.Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är,trots allt,allt.

"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.Den får själv bära sina bekymmer.
Var dag har nog av sin egen plåga".
Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.

Källa